Vilka av dessa utsatta människor är det som är viktigast för kyrkor och övriga i vårt samhälle att hjälpa? Ska vi titta runt om oss först och hjälpa "en syster eller broder" eller döva samvetet med att sätta in en stor summa pengar i något projekt utomlands som nästan slukas upp helt av omkostnader innan det kommer till mottagaren? Märk väl att jag INTE säger att man ska sluta med u-hjälp, utan jag vill här ta upp hur man tänker i detta med hjälp och hur man hjälper. Detta är något som jag faktiskt brukar komma att tänka på mer och mer.
Om vi tittar på hur det ser ut här hemma det har blivit tydligare och tydligare vart åt det barkar, för det slås i allt större utsträckning på de som redan ligger! Det är fler och fler familjer här i Sverige som faktiskt lever i direkt fattigdom. Det finns många familjer där en förälder som är kroniskt sjuk, som inte kan arbeta och som då har en ynka sjukpension i inkomst. Sedan kan den andra föräldern vara arbetslös och då oftast med en låg A-kassa, som dessutom sjunker ytterligare efter en kort tid. Barnen i sån här familj kan inte få köpa kläder så ofta som de skulle behöva, utan det syns tydligt i skolan vem som är fattig och vem som har råd. Barn i en sån här familj kan inte heller vara med och samla till skolresor, gå till frisören, gå på bio, eller annat som andra barn kan göra och någon veckopeng finns det inte pengar till heller. De blir alltså utpekade att de inte är som alla andra. Detta med att vara olika bäddar ju inte så sällan för att mobbning. Sedan har vi alla föräldrar som lever ensamma med sina barn och ensam får bära alla utgifter. Just den här gruppen föräldrar har det allra sämst, det är ett faktum.
Sverige är ett dyrt land att leva i med höga boendekostnader och höga matpriser. Den som har låg inkomst känner av sånt här, den som är frisk och har ett arbete känner inte av det så mycket och behöver aldrig fundera. En fattig familj får vara glad om den kan betala de löpande utgifterna varje månad och kan sällan eller aldrig unna sig att köpa exempelvis kläder, för då spricker budgeten. Det finns inga marginaler, så när det är dags att lösa ut mediciner eller gå till tandläkaren, så måste man välja vilket man ska lägga sina pengar på. Möjligheten finns som tur är att dela upp betalningen, vilket tyvärr får till följd att pengarna inte räcker till det man behöver i alla fall. Det finns alltså inga som helst ramar för någon extra utgift alls. Att exempelvis ha en bil är inte att tänka på. Jag undrar om det är många "friska och arbetsföra" människor som kan sätta sig in i en sån här situation? Det är inte alls som Moderaterna tror, att man väljer om man ska vara sjuk eller fattig! Hur kan någon människa vara så inskränkt!!??
Sedan har vi en grupp som står ännu lägre i vårt samhälle och det är människor som av en eller annan anledning kommit in i missbruk/kriminalitet och efter ett tag blivit bostadslösa. Om jag inte miss minner mig så tror jag med all säkerhet att de står i en av våra lagtexter ungefär så här : "alla ska ha rätt till en egen bostad". Hör gärna av er om jag har fel! Tycker i alla fall att det borde vara ett lagbrott att inte tillse att alla människor har tak över huvudet! Här får man läsa i tidningen nu och då att någon hemlös har legat och sovit på en offentlig toalett eller i en trappuppgång. Och inget görs åt detta!! Vi kan göra något tillsammans! Kommunen, kyrkorna och Röda Korset, kanske även andra frivilligorganisationer! Vi behöver inte fortsätta att blunda!
När det gäller hjälp i andra länder så tror jag mer på att hjälpa på plats. Då får man mer inblick i kulturen och möjlighet att se det faktiska behoven, på så vis blir hjälpen mer rätt. Man kan också hjälpa till med utbildning. Hjälp till självhjälp är aldrig fel.
Tack för ordet!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar